Lina

Fastän det snart är hela 2 år sedan som jag skrev i den här bloggen så känns det precis som om det vore igår. Iallafall om jag ser till mina tankar och de känslor inom mig som då fick fingrarna att dansa. Visst har jag gått och blivit äldre, och fått med mig en hel del visdom på vägen, men det är fortfarande samma Lina som jag håller i handen. Känslan är helt underbar.

 Det är häftigt att läsa om det som var mina drömmar just då och vad som fick mina tankar att gå igång och locka dem till ord. Häftigt att läsa om vad som fick mig att brinna, vad som sänkte mig till marken och vad som fick det att kittla till i bröstet. Att läsa texter från förr är nog så nära en tidsmaskin man kan komma. På bara ett par sekunder har man slungats tillbaka i tiden och fastän tiden kan ha överskuggat en hel del minnen så får de på något sätt näring genom sina ord.
 När jag läser om mina drömmar så blir jag så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Mellan raderna och bland skogarna av tankar är det precis som om min innersta längtan får färg och form. Jag såg det nog inte då, men det är omöjligt att gå miste om nu; jag har alltid vågat drömma. Och det ser jag verkligen upp till mig själv för! Jag har alltid vågat drömma och fantisera oavsett hur stort och långt bort målet kan tänkas vara. När Christer Fuglesang åkte upp i rymden i december 2006 minns jag tydligt hur hela jag sveptes av mattan på bara en vecka och helt plötsligt ville jag bli austronaut! Men vad som slår mig, och vad som faktiskt slog mig redan då, är att det det var en annan längtan och känsla som egentligen tog fart just då. Jag skriver mycket om hur stort det är men att orden inte vill räcka till och att jag även om jag försökte hela natten inte skulle kunna få ner mina tankar till ord. Jag minns en idag hur jag kände! Jag minns varenda lilla känsla men sån precision att äventyret Fuglesang skulle kunna ha varit för bara någon vecka sedan. Jag minns hur liten jag kände mig, hur det fanns någonting så mycket större, som vi människor  inte ens är i närheten av att förstå oss på.
 Den känsla som slog rot i mitt bröst i samma stund som Christer Fuglesang direktsändes från rymden med jorden skymtandes i bakgrunden var mer som ett startskott än en tanke!

Vad jag önskar att jag hade träffat mig själv under precis den tiden för lite mer än 2 år sedan. Jag förstår precis din känsla Lina, hade jag sagt. Jag förstår precis!

Ikväll har jag och Camilla dansat Mamma Mia framför tv:n och till helgen som kommer har jag bakkurs på Saltå Kvarn! Livet är bra härligt om man vill!

Lina Ahlin

Bokat! :)

åh vad jag längtar!

Jag har aldrig tänk vidare mycket på det här om att bli äldre, om att växa i sin roll för att aldelles snart faktiskt stå på sina egna ben. För mig har det varit självklart att det här med att mogna kommer av sig själv och en dag så står man bara där som en frisk fläktande student redo att möta världen och allt vad den har att komma med.
 Men det är först nu jag har insett att man faktiskt måste ta sig själv i handen och göra någonting själv. Men det känns som om jag står i ett par på tok förstora skor.


Det var så lätt att vara liten. Inga tider att passa, utan klockan gick lite som den ville. Det var morgon, det vart middag och det vart kväll. Var någonting viktigt att passa så fanns mamma och pappa där och ledde en in på rätt vägar vid rätt tillfällen. De styrde ens steg medan man själv lekte sig igenom vardagen. Problemfritt, underbart där det västa som kunde hända var att man förlorade på kula eller skrapade sönder ett knä. Men sånt läkte ändå fort. Redan nästa minut så hade man vunnit tillbaka favoritkulan och lärt sig att aldrig mer spela med den. Över det öppna såret på knät fick man snabbt ett plåster och ett par tårar senare så var allt bra igen. Det som hade varit hade varit och det som var vikigt var det som var nu.
 Igår var bara ett par minnen bort och imorgon var inte ens att tänka på. Man levde med hela hjärtat och såg till att verkligen krama ur det bästa ur varje dag.


Man blev äldre och fick klocka på armen. Plötsligt insåg man att tiden faktiskt gick utan att man själv hade vidare koll på hur fort eller varför. Det gällde att anpassa sig och vara noga med att välja sina ord. Vikten av konsekvenserna blev allt tydligare och man kunde inte längre säga åt sin bästa kompis att "du får inte vara med för man kan bara vara två". För vänskap var sårbart och vårdade man den inte så kunde man lätt hamna utanför. Man ville vara en i mängden, men samtidigt sticka ut. Ville höras och synas men helst lite tyst så att alla lade märke till en utan att fastna med blicken. På morgonen var det inte längre mamma som lade fram kläder utan nu var det upp till en själv att inse att en lila tröja inte gör sig vidare till freds bredvid något i orange.
 Man fick en identitet och fick upp ögonen för världen som den faktiskt var. Hand i hand med såväl ansvar som frihet fick man nu lite välja sina egna vägar. Men visst fanns mamma och pappa där och tröstade när allt kändes tungt. Men bara i det tysta, för utåt sett ville man helst visa sig oslagbar.


Nu står man här. Med ena foten i vuxenlivet och den andra kvar i barndomen. En i det trygga, det som var. Den andra i framtiden och därmed osäkerheten och spänningen. 
 

Det som lite skrämmer mig gällnade det här med att bli äldre är det att jag först nu börjar inse att även de äldre är sårbara. När man var liten hade varken mamma eller pappa tårar, allra minst pappa. De bar sköldar av starkaste stål och ingenting kunde få dem att vika ner sig. Aldrig att de hade en enda dag i livet som inte hade solsken med sig, allt var så fint, underbart och perfekt som man det bara var i i sagorna. Inte kunde en pappa någongång känna sig ledsen och visst tryckte väl mamma aldrig kudden om natten och låg och tänkte på livet?
 Inte dom, föräldrar var inte gjorda av glas. Bara barn hade tårar.


Det känns läskigt att möta sanningen. Att jag alltid, oavsett väder vind och historia, alltid innerst inne alltid kommer att vara den Lina jag är idag. Den Lina som jag föddes att vara, var igår och kommer att vara imorgon. Bara för att jag kliver in i vuxenlivet och tvingas brottas med ansvar och frihet så kommer jag alltid vara jag. Det kan ingen varken ta ifrån mig eller förändra.
 Förr trodde jag mer på det att man efter studenten vaknar upp med hela livet framför sig och fullständigt klar med vad det är man ska göra med det. Nu har har insett att det är fel. Det spelar ingen roll att man blir äldre och går igenom dagar och år. Ovissheten och osäkerheten är våra ständiga följeslagare. Likt en skugga svävar de tysta bakom oss. Obemärkt, men ändå så att det får oss att tvivla på nästa steg.
 Men där finns även drömmen. Bland ovissheten och osäkerheten finns även drömmen. Den finns där för att få oss att våga tro på en morgondag och ännu en till när solen går ned. Drömmen får oss att våga hoppas.



Nu idag vet jag att jag alltid kommer att vara Lina. Man blir inte vuxen över en natt och även de äldre har tårar. Bara för att man blir äldre betyder inte det att man blir mindre sårbar. Fastän jag står här idag och brottas med tonvis av framtidsplaner och drömmar så tänker jag inte låta det överskölja mig. Jag har lärt mig att det tar tid att växa. Och jag har lärt mig att inte skynda. 
 För om man skyndar för snabbt, är det lätt att springa om sig själv och missa allt det där som händer på vägen.


Jag vet inte vart jag ska. Men jag är alltid på rätt väg.


Och du. Glöm aldrig att det tar tid att växa i ett par förstora skor! Först går man där och nästan hasar sig fram för att inte tappa skorna. Dagen efter går det lite lättare. Och sen, en dag mitt i livet så har man plötsligt växt i sina från början så stora skor. Stadigt, och nu kan bara de hårdaste vindar få en omkull. 
 Men, att växa tar tid. Och inför tiden så är vi alla försvarslösa. 
 
(Det finns en person som för alltid kommer att bli din ständige följeslagare. Och det är du. Så bli din egen vän och låt resten lämnas åt tiden. Oroa dig inte hela tiden vart du ska eller vem du kommer att bli. Det är resan dit som är den viktigaste)


Lina Ahlin

Det är vår, vindarna är ljumma och människorna har krypit ur sina skal.

Det är härligt, så underbart härligt!

Du är fantastisk.

Klippan i livet då vinden blåser hårt,

Solen, ljuset och allt vad man ser upp till.

Du är den som tar emot en om man faller,

fyller på när allt känns tomt

Lättar ankar när livet står stilla,

Blåser vind i seglen

Du är den som bär,

När uppförsbacken är för lång och benen för korta

Torkar tårarna och lovar att solen stiger även imorgon.

Du är den som tänder stjärnorna om natten,

Släcker solen när det skymmer,

Gör att fågelsången blir vacker,

Du är den som gör livet.

Du ger en nyckeln till framtiden,

Följer med fram till dörren,

Blåser luft under vingarna.

Du är kanske inte universum,

Men för oss är du allt.

Tack för att du finns,

Du är världens bästa pappa

Vi älskar dig.

Det här inlägget är skrivet till en vän. En vän som har sett världen ur ungefär samma ögon som jag och som inte riktigt lärt sig att ta tag i livet i sina egna händer.


Men tro mig, min vän, att jag ska lära dig. Vi har sett livets baksidor båda två och vi vet hur det är att slåss mot den man alltid trott sig stå på samma sida som, en själv.

 Nu när jag står stadigt på benen så vill jag inte annat än att hjälpa dig att stå kvar du med. Om vi håller om varandra så piskar vinden inte alls lika hårt, om du förstår vad jag menar.

Att livet har sina baksidor och törnar vet både du och jag. Baksidor svartare än den mörkaste decembernatt och törnar som river djupare sår än vad huden någonsin kan läka. För ärren kommer vi för alltid att leva med, oavsett hur mycket vi än tvättar oss, bäddar om och med varsam hand stryker.

Se dig som du är!

 Allt i livet handlar om acceptens. Om att acceptera att himlen är blå om dagen och svart när natten smyger sig på. Att vattnet svalkar skönt mot huden och att kärlek kan slita det mest själsstarka hjärta i mer än tusen bitar. Att acceptera livet för vad det är och världen för så som den ser ut.

För går vi omkring och grubblar på varför saker egentligen är si och så och lägger pannan i djupa veck bara för att det inte stämmer överens med våra ideal så lägger vi förr eller senare krokben för oss själva. Perfektionismen kopplar järngrepp runt ens handleder och för en dit man egentligen inte vill. Men vad kan man göra? För hur mycket man än sparkar, slår och skriekr tills rösten inte längre håller så är det ingen som hör . Illafall inte vad man då ser, för i den stunden har någon redan stängt ens ögon och satt stopp för allt ljud att så när som nå ens öron.

Jag lyckades slita mig loss, och det gjorde även du. Starkast i världen.

Att simma är inte att lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan. 

 Just nu känns det som om jag står på toppen utav Mount Everest. Bakom mig ser jag det som var och en värld för långt borta att ens tanken lyckas ta sig dit. Framför mig finns bara ljus och åter ljus och hundratals soluppgångar som varje morgon ger sitt ord på att alltid väcka mig om morgonen. Ovanför finns inget annat,, jag är högst.

 Bredvid mig står du och försiktigt ber jag dig att ta mig i handen. Vill du fatta den?

Aldrig att jag någonsin skulle låta dig falla. För jag har sett dig ligga längst ner, om inte lägre, och jag har sett hur du själv blivit din egen fiende. Bli din egen vän istället. Så som du alltid stöttat mig kan du väl försöka stötta dig själv istället.

Låt inte omvärlden bli din spegelbild!

  Se dig själv i spegeln tänk att det här är du. Det finns en, bara en enda, utav dig i hela världen och det är just du. I hela universum. Du är unik och finns till just för att vara den du är.

 Jag vet att det ibland kan vara svårt att greppa ordet "jag" Är jag det person som jag är för andra, den jag är i all min ensamhet eller den som andra tar mig för att vara? Jag har också gått och tänk på det här men alltid slutat då jag insett att svaret finns alltför långt bort för att mina händer ska nå. I alla fall idag. Jag tror att det krävs mer än 18 år för att man ska finna det "jag" som man verkligen är. Men förr eller senare så står man där och håller sig själv i handen, det gäller bara att inte ha så bråttom min vän. Var den du är just nu, och inte den du var igår eller den du vill vara imorgon.

Alla vet att även den vackraste blomman vissnar och jag vet att det inte alltid går att utstråla den livslust som man kanske helst av allt vill göra. Men tänk då på att livet är för kort för att hela tiden se sig omkring och ta hänsyn till vad andra tycker, inklusive en själv. Man får faktiskt bortse från sin egoism ibland och bara köra på. Du ska trots allt leva med dig själv en hel livstid, så varför inte bli din egen bästa vän?

Från botten av mitt hjärta kan jag lova dig att aldrig låter dig falla igen. Snälla, ta min hand. Känns vinden för kall, stormen för hård eller tunneln för lång ? lova då att du ropar mitt namn. Du ska få komma upp och stå här bredvid mig på Mount Everest hösta topp och se ut över världen, över livet. Du ska få se att det finns för mycket att se för att låta någonting få stänga dina ögon igen. Och om vi så vill, så kan vi vända våra huvuden bakåt, och se på det som var. Känna vinden i ryggen, och se hur solen vittnar om en ny dag i lycka.

Aldrig att jag skulle låta dig falla. Där nere är för kallt för att ens hjärtat ska kunna slå. Så du, min vän, ropa mitt namn när det känns tungt. Jag lovar att det hörs även genom den hårdaste, olidligaste storm.

Du vet.

Lina Ahlin

Just nu känns det som om livets alla dörrar står öppna framför mig. Eller kanske helt öppna, utan lite mer på glänt. Som om de alla lockar med sina erbjudanden och lovord, ger sitt ord på att just dessa ska leda mig dit jag vill.

 Men vart vill jag?

Studenten ligger bara ett par soluppgångar bort och det känns som om allt går snabbare än det egentligen borde, än vad det får. Som om jag sitter på ett tåg, på väg till det okända där allt är nytt och framtid. Där, vid slutstationen, släpps jag av med alla mina minnen och erfarenheter djupt nerpackade i väskan och allt resten av resan är helt upp till mig. Kalla det frihet, oberoende.

Men när man väl står där på perrongen och förvirrat ser på allt som sker runtomkring, hur fortsätter man då sin resa? Ska man försiktig dra någon äldre kvinna i rocken och med tårar i ögonen säga att man kommit vilse? Färdas tillbaka till tiden då man var fyra år och minst i en värld bland tusentals och åter tusentals ben men inga tillhörde varken mamma eller pappa. Eller ska man sätta sig ned på knä och hoppas att någon snart kommer och hjälper en upp? Tar en i armen och säger att allt ska bli bra, om inte bättre, och hjälper en att gå fast man egentligen inte orkar alls. Eller storögd se sig omkring, bli ett med allt som händer, och ge sitt allt i världen för att ta reda på vart det är man nu ska ta vägen. Ta en stor klunk ur självförtroendets porlande källa och ge sig av fast man ännu inte vet vart?

Jag tror på det tredje och sista alternativet. Medvinden kommer först sen när man skaffat sig sitt eget skepp och seglar ut på haven som man själv valt att styra mot. Med vinden i håret, livet framför sig och historien tätt i fotspåren.

För när studenten står utanför dörren och bara väntar på att bli insläppt, vem kan då ha undgått tanken på vad som händer när hon väl gått sin väg?

Eller du kanske vet?

Helst av allt skulle jag vilja ha ett jobb där jag kan skriva vad jag vill och när jag vill. Krypa upp i en fåtölj med en svart gelépenna och ett nytt, matt skrivblock. Framför en öppen spis, med lugnet som enda sällskap. För just då, i den sekunden. Det är då mitt liv får sin näring.

Lina Ahlin