Lina

Bokat! :)

åh vad jag längtar!

Jag har aldrig tänk vidare mycket på det här om att bli äldre, om att växa i sin roll för att aldelles snart faktiskt stå på sina egna ben. För mig har det varit självklart att det här med att mogna kommer av sig själv och en dag så står man bara där som en frisk fläktande student redo att möta världen och allt vad den har att komma med.
 Men det är först nu jag har insett att man faktiskt måste ta sig själv i handen och göra någonting själv. Men det känns som om jag står i ett par på tok förstora skor.


Det var så lätt att vara liten. Inga tider att passa, utan klockan gick lite som den ville. Det var morgon, det vart middag och det vart kväll. Var någonting viktigt att passa så fanns mamma och pappa där och ledde en in på rätt vägar vid rätt tillfällen. De styrde ens steg medan man själv lekte sig igenom vardagen. Problemfritt, underbart där det västa som kunde hända var att man förlorade på kula eller skrapade sönder ett knä. Men sånt läkte ändå fort. Redan nästa minut så hade man vunnit tillbaka favoritkulan och lärt sig att aldrig mer spela med den. Över det öppna såret på knät fick man snabbt ett plåster och ett par tårar senare så var allt bra igen. Det som hade varit hade varit och det som var vikigt var det som var nu.
 Igår var bara ett par minnen bort och imorgon var inte ens att tänka på. Man levde med hela hjärtat och såg till att verkligen krama ur det bästa ur varje dag.


Man blev äldre och fick klocka på armen. Plötsligt insåg man att tiden faktiskt gick utan att man själv hade vidare koll på hur fort eller varför. Det gällde att anpassa sig och vara noga med att välja sina ord. Vikten av konsekvenserna blev allt tydligare och man kunde inte längre säga åt sin bästa kompis att "du får inte vara med för man kan bara vara två". För vänskap var sårbart och vårdade man den inte så kunde man lätt hamna utanför. Man ville vara en i mängden, men samtidigt sticka ut. Ville höras och synas men helst lite tyst så att alla lade märke till en utan att fastna med blicken. På morgonen var det inte längre mamma som lade fram kläder utan nu var det upp till en själv att inse att en lila tröja inte gör sig vidare till freds bredvid något i orange.
 Man fick en identitet och fick upp ögonen för världen som den faktiskt var. Hand i hand med såväl ansvar som frihet fick man nu lite välja sina egna vägar. Men visst fanns mamma och pappa där och tröstade när allt kändes tungt. Men bara i det tysta, för utåt sett ville man helst visa sig oslagbar.


Nu står man här. Med ena foten i vuxenlivet och den andra kvar i barndomen. En i det trygga, det som var. Den andra i framtiden och därmed osäkerheten och spänningen. 
 

Det som lite skrämmer mig gällnade det här med att bli äldre är det att jag först nu börjar inse att även de äldre är sårbara. När man var liten hade varken mamma eller pappa tårar, allra minst pappa. De bar sköldar av starkaste stål och ingenting kunde få dem att vika ner sig. Aldrig att de hade en enda dag i livet som inte hade solsken med sig, allt var så fint, underbart och perfekt som man det bara var i i sagorna. Inte kunde en pappa någongång känna sig ledsen och visst tryckte väl mamma aldrig kudden om natten och låg och tänkte på livet?
 Inte dom, föräldrar var inte gjorda av glas. Bara barn hade tårar.


Det känns läskigt att möta sanningen. Att jag alltid, oavsett väder vind och historia, alltid innerst inne alltid kommer att vara den Lina jag är idag. Den Lina som jag föddes att vara, var igår och kommer att vara imorgon. Bara för att jag kliver in i vuxenlivet och tvingas brottas med ansvar och frihet så kommer jag alltid vara jag. Det kan ingen varken ta ifrån mig eller förändra.
 Förr trodde jag mer på det att man efter studenten vaknar upp med hela livet framför sig och fullständigt klar med vad det är man ska göra med det. Nu har har insett att det är fel. Det spelar ingen roll att man blir äldre och går igenom dagar och år. Ovissheten och osäkerheten är våra ständiga följeslagare. Likt en skugga svävar de tysta bakom oss. Obemärkt, men ändå så att det får oss att tvivla på nästa steg.
 Men där finns även drömmen. Bland ovissheten och osäkerheten finns även drömmen. Den finns där för att få oss att våga tro på en morgondag och ännu en till när solen går ned. Drömmen får oss att våga hoppas.



Nu idag vet jag att jag alltid kommer att vara Lina. Man blir inte vuxen över en natt och även de äldre har tårar. Bara för att man blir äldre betyder inte det att man blir mindre sårbar. Fastän jag står här idag och brottas med tonvis av framtidsplaner och drömmar så tänker jag inte låta det överskölja mig. Jag har lärt mig att det tar tid att växa. Och jag har lärt mig att inte skynda. 
 För om man skyndar för snabbt, är det lätt att springa om sig själv och missa allt det där som händer på vägen.


Jag vet inte vart jag ska. Men jag är alltid på rätt väg.


Och du. Glöm aldrig att det tar tid att växa i ett par förstora skor! Först går man där och nästan hasar sig fram för att inte tappa skorna. Dagen efter går det lite lättare. Och sen, en dag mitt i livet så har man plötsligt växt i sina från början så stora skor. Stadigt, och nu kan bara de hårdaste vindar få en omkull. 
 Men, att växa tar tid. Och inför tiden så är vi alla försvarslösa. 
 
(Det finns en person som för alltid kommer att bli din ständige följeslagare. Och det är du. Så bli din egen vän och låt resten lämnas åt tiden. Oroa dig inte hela tiden vart du ska eller vem du kommer att bli. Det är resan dit som är den viktigaste)


Lina Ahlin