Jag förstår mig själv. Och det är huvudsaken!
Fastän det snart är hela 2 år sedan som jag skrev i den här bloggen så känns det precis som om det vore igår. Iallafall om jag ser till mina tankar och de känslor inom mig som då fick fingrarna att dansa. Visst har jag gått och blivit äldre, och fått med mig en hel del visdom på vägen, men det är fortfarande samma Lina som jag håller i handen. Känslan är helt underbar.
Det är häftigt att läsa om det som var mina drömmar just då och vad som fick mina tankar att gå igång och locka dem till ord. Häftigt att läsa om vad som fick mig att brinna, vad som sänkte mig till marken och vad som fick det att kittla till i bröstet. Att läsa texter från förr är nog så nära en tidsmaskin man kan komma. På bara ett par sekunder har man slungats tillbaka i tiden och fastän tiden kan ha överskuggat en hel del minnen så får de på något sätt näring genom sina ord.
När jag läser om mina drömmar så blir jag så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Mellan raderna och bland skogarna av tankar är det precis som om min innersta längtan får färg och form. Jag såg det nog inte då, men det är omöjligt att gå miste om nu; jag har alltid vågat drömma. Och det ser jag verkligen upp till mig själv för! Jag har alltid vågat drömma och fantisera oavsett hur stort och långt bort målet kan tänkas vara. När Christer Fuglesang åkte upp i rymden i december 2006 minns jag tydligt hur hela jag sveptes av mattan på bara en vecka och helt plötsligt ville jag bli austronaut! Men vad som slår mig, och vad som faktiskt slog mig redan då, är att det det var en annan längtan och känsla som egentligen tog fart just då. Jag skriver mycket om hur stort det är men att orden inte vill räcka till och att jag även om jag försökte hela natten inte skulle kunna få ner mina tankar till ord. Jag minns en idag hur jag kände! Jag minns varenda lilla känsla men sån precision att äventyret Fuglesang skulle kunna ha varit för bara någon vecka sedan. Jag minns hur liten jag kände mig, hur det fanns någonting så mycket större, som vi människor inte ens är i närheten av att förstå oss på.
Den känsla som slog rot i mitt bröst i samma stund som Christer Fuglesang direktsändes från rymden med jorden skymtandes i bakgrunden var mer som ett startskott än en tanke!
Vad jag önskar att jag hade träffat mig själv under precis den tiden för lite mer än 2 år sedan. Jag förstår precis din känsla Lina, hade jag sagt. Jag förstår precis!
Ikväll har jag och Camilla dansat Mamma Mia framför tv:n och till helgen som kommer har jag bakkurs på Saltå Kvarn! Livet är bra härligt om man vill!
Lina Ahlin