Lina

Livet är verkligen djupa dalar och höga berg. Dalar som ibland känns så oändligt djupa att botten inte är någonting mer än en svag aning. Och berg för höga att ens ägna en tanke åt hur det skulle se ut på toppen.

Dalar och dess bäcksvarta mörker. Stunder då allt känns förgäves och livet för tungt. Man släpar på höghus helt utan adressat, helt utan mål och mening. Dimman ligger som ett töcken och man tvingas kisa för att få minsta aning om vad som döljer sig där framme. Dagar då skorna känns för små, jackan för kall och bussen för tidig. Solen alldeles för stark och skrattet för glatt. Helst av allt vill man bara dra ner sin rullgardin och somna om, inte för gott men så för ett tag. Göra som björnen och gå i ide och sova sig bort. Få ett par rader i livet som totala blanksteg där ingenting står skrivet, där allt är ogjort och tomt.
 Så när man kravlar runt där i det bottenlösa intet och känner sig som trädet för vinden så händer plötsligt något. Allt det svarta får plötsligt färg och luftens känns lättare att andas. Fötterna hasar sig liksom inte fram på samma sätt utan dansar istället fram sina tonlösa steg. Som en fjäder dansar man i vindens lätta pustar. Vattnet är inte längre bara en oändligt spegelblank yta utan mer en plats där vågor får liv och andas varandra. Man ser mellan fingarna och det som förr låg dolt ligger nu blottat framför en. 
 En ridå dras ner och fram träder livet.

Livet är som berg och dalar. Dalarna tror jag att vi alla får uppleva förr eller senare i livet. Självklart så faller vi inte lika djupt och intensivt men vi faller, alla faller. Vissa tar sig upp på egen hand, andra med hjälp av andra. Några vill helst av allt ligga kvar och stirra sig blinda på botten istället för att se ljuset ovanför. Men alla faller. Som stenar, fjädrar och luft.

Alla faller. Och vi tar oss upp igen. Det är nog vad jag beundrar mest hos människan - hennes otroliga förmåga att resa oss upp, borsta av kläderna och gå vidare. Visst att vi haltar oss fram ibland men vi tar oss fram och det är huvudsaken. I stunder som dessa, som vi är i nu, är det viktigt att tänka på just det här. Att vi har förmågan, kraften, att ta oss vidare. Tiden stannar inte bara för att allt känns oändligt evigt. Sekundvisaren fortsätter sin gång oavsett hur mycket vi trampar, stampar och förbannar oss över ödet. Tänk på det, det är vad jag vill säga alla som har det jobbigt just nu. Klockan slutar inte att slå bara för att det känns som om hjärtat gör det. Solen visar sitt jag precis likadant i morgon som den gjorde för tusen år sedan. Jag tror att minnen är det värdefullaste människan någonsin kommer att äga.

När man då står där på botten och skrapar sönder fotsulorna i gruset, vad gör man då?
Jo, vad jag tror är det bästa är att vrida på huvudet och se vad som finns där ovanför. Tänka ett steg längre och inte bara leva i det som är just då. För det är vad man minst av allt vill göra när allt känns hopplöst. Tänk framåt. Våga konfrontera sanningen och var inte rädd för att se den som den är. 

Våga! Våga fantisera om toppen även fast den känns obehagligt långt borta. Allt som rymms i tankarna kan få liv.


Kommentera gärna!
Eller vädra bara vad du känner när du läst. Respons är inspiration!


Lina Ahlin