Lina

..och att ibland ta dagen för vad den är. Det handlar inte om att göra varje dag till någonting utan att istället ta sina steg och sedan se vart dessa för en. För framåt, det kommer vi om vi så går långsamt, långsamt.


Många människor idag fäller krokben på sig själv. Genom att pressa sitt schema och trycka in "att göra" på tider som egentligen inte finns så bromsa vi istället det hjul som vi förgäves försöker att få spinn på. Som jag pratat om i tidigare inlägg så är tid någonting som ligger högt ovanför människan. En rymd där vi inte är annat än försvarslösa planeter som inte kan göra annat än att följa de banor som tiden skapar för oss. Vi kan varken avvika, sakta ned eller skynda på. Hur mycker vi än vill så kan vi inte få den att räcka till så mycket som man egentligen vill. 24 timmar kan aldrig bli 25. Aldrig. 
 

Jag vet inte hur många gånger som jag förbannat mig över att minutvisarens envisa tickande helt och hållet kör över mitt redan så noga planerade schema. Hur många gånger bussen kommit för tidigt eller att terminens största arbete ska vara inlämnat redan dagen efter. 
 Men den senaste tiden så har jag faktiskt, till min stora förvåning, lärt mig själv en sak. Nömligen det att alltid försöka ligga ett steg före. Att på något sätt tygla tidens vindar istället för att hela tiden vända kappan med dem. För att hela tiden ligga steget efter och behöva springa ifatt tiden är som att blåsa storm i en nykrattad lövhög. Den enda det bär med sig är en total oreda. Man halkar några steg efter, springer något ikapp, halkar efter igen. Och så håller det på tills man antingen stupar rätt ner i backen eller stannar upp, tar ett djupt andetag, och ser sig själv som förloraren i slaget med tiden. Att bara göra den upptäckten, och inse hur pass maktlösa vi är inför tidens käftar, är bara det ett steg i rätt riktning. 

Vi kan aldrig, aldrig, springa förbi det som är tiden. Men ifatt kan vi komma. 

Det människan måste lära sig att göra är framför allt att lära sig värdet utav att bara vara. Att lära sig uppskatta varje minut istället för att alltid känna sig tvingad att göra någonting utav den. Det enda vi gör genom att tänka så är att vi tappar bort oss själva. Vi springer vilse i vardagen och kan inte hitta rätt. Har vi tur så är det någon som hittar oss där ensam på stigen och håller oss i handen på vägen hem. 
 Det jag tror är ännu viktigare är att ta sig själv i kragen och se sig själv som förlorare. Att högmod går före fall är väl allmänt känt men tyvärr så tror jag inte att det finns någon annan väg att välja. Ta vara på varje minut som du får och kasta inte bort den på onödiga måsten.
För inte ens den skickligaste handen kan fånga tiden.


Som Pythagoras sa: tid är världens själ. 
Och det har ju så innerligt rätt i. 

Så. Segla med vinden istället för emot den. Lätta på gasen ibland och släpp allt som tynger dig ned mot marken. För det finns ingenting som är så tungt som morgondagens dygder. Ta just nu för vad det är och glöm aldrig att nästa sekund är en ny tid. Vi kastas oavbrutet in i framtiden utan att ens lägga märke till.
Så varför ha bråttom och försöka tämja dygnets alla timmar då framtiden det tveklösa målet för resan?

Känn hur vinden blåser dig i ryggen,
segla med.


Lina Ahlin