Lina

..och att ibland ta dagen för vad den är. Det handlar inte om att göra varje dag till någonting utan att istället ta sina steg och sedan se vart dessa för en. För framåt, det kommer vi om vi så går långsamt, långsamt.


Många människor idag fäller krokben på sig själv. Genom att pressa sitt schema och trycka in "att göra" på tider som egentligen inte finns så bromsa vi istället det hjul som vi förgäves försöker att få spinn på. Som jag pratat om i tidigare inlägg så är tid någonting som ligger högt ovanför människan. En rymd där vi inte är annat än försvarslösa planeter som inte kan göra annat än att följa de banor som tiden skapar för oss. Vi kan varken avvika, sakta ned eller skynda på. Hur mycker vi än vill så kan vi inte få den att räcka till så mycket som man egentligen vill. 24 timmar kan aldrig bli 25. Aldrig. 
 

Jag vet inte hur många gånger som jag förbannat mig över att minutvisarens envisa tickande helt och hållet kör över mitt redan så noga planerade schema. Hur många gånger bussen kommit för tidigt eller att terminens största arbete ska vara inlämnat redan dagen efter. 
 Men den senaste tiden så har jag faktiskt, till min stora förvåning, lärt mig själv en sak. Nömligen det att alltid försöka ligga ett steg före. Att på något sätt tygla tidens vindar istället för att hela tiden vända kappan med dem. För att hela tiden ligga steget efter och behöva springa ifatt tiden är som att blåsa storm i en nykrattad lövhög. Den enda det bär med sig är en total oreda. Man halkar några steg efter, springer något ikapp, halkar efter igen. Och så håller det på tills man antingen stupar rätt ner i backen eller stannar upp, tar ett djupt andetag, och ser sig själv som förloraren i slaget med tiden. Att bara göra den upptäckten, och inse hur pass maktlösa vi är inför tidens käftar, är bara det ett steg i rätt riktning. 

Vi kan aldrig, aldrig, springa förbi det som är tiden. Men ifatt kan vi komma. 

Det människan måste lära sig att göra är framför allt att lära sig värdet utav att bara vara. Att lära sig uppskatta varje minut istället för att alltid känna sig tvingad att göra någonting utav den. Det enda vi gör genom att tänka så är att vi tappar bort oss själva. Vi springer vilse i vardagen och kan inte hitta rätt. Har vi tur så är det någon som hittar oss där ensam på stigen och håller oss i handen på vägen hem. 
 Det jag tror är ännu viktigare är att ta sig själv i kragen och se sig själv som förlorare. Att högmod går före fall är väl allmänt känt men tyvärr så tror jag inte att det finns någon annan väg att välja. Ta vara på varje minut som du får och kasta inte bort den på onödiga måsten.
För inte ens den skickligaste handen kan fånga tiden.


Som Pythagoras sa: tid är världens själ. 
Och det har ju så innerligt rätt i. 

Så. Segla med vinden istället för emot den. Lätta på gasen ibland och släpp allt som tynger dig ned mot marken. För det finns ingenting som är så tungt som morgondagens dygder. Ta just nu för vad det är och glöm aldrig att nästa sekund är en ny tid. Vi kastas oavbrutet in i framtiden utan att ens lägga märke till.
Så varför ha bråttom och försöka tämja dygnets alla timmar då framtiden det tveklösa målet för resan?

Känn hur vinden blåser dig i ryggen,
segla med.


Lina Ahlin
 

Livet är verkligen djupa dalar och höga berg. Dalar som ibland känns så oändligt djupa att botten inte är någonting mer än en svag aning. Och berg för höga att ens ägna en tanke åt hur det skulle se ut på toppen.

Dalar och dess bäcksvarta mörker. Stunder då allt känns förgäves och livet för tungt. Man släpar på höghus helt utan adressat, helt utan mål och mening. Dimman ligger som ett töcken och man tvingas kisa för att få minsta aning om vad som döljer sig där framme. Dagar då skorna känns för små, jackan för kall och bussen för tidig. Solen alldeles för stark och skrattet för glatt. Helst av allt vill man bara dra ner sin rullgardin och somna om, inte för gott men så för ett tag. Göra som björnen och gå i ide och sova sig bort. Få ett par rader i livet som totala blanksteg där ingenting står skrivet, där allt är ogjort och tomt.
 Så när man kravlar runt där i det bottenlösa intet och känner sig som trädet för vinden så händer plötsligt något. Allt det svarta får plötsligt färg och luftens känns lättare att andas. Fötterna hasar sig liksom inte fram på samma sätt utan dansar istället fram sina tonlösa steg. Som en fjäder dansar man i vindens lätta pustar. Vattnet är inte längre bara en oändligt spegelblank yta utan mer en plats där vågor får liv och andas varandra. Man ser mellan fingarna och det som förr låg dolt ligger nu blottat framför en. 
 En ridå dras ner och fram träder livet.

Livet är som berg och dalar. Dalarna tror jag att vi alla får uppleva förr eller senare i livet. Självklart så faller vi inte lika djupt och intensivt men vi faller, alla faller. Vissa tar sig upp på egen hand, andra med hjälp av andra. Några vill helst av allt ligga kvar och stirra sig blinda på botten istället för att se ljuset ovanför. Men alla faller. Som stenar, fjädrar och luft.

Alla faller. Och vi tar oss upp igen. Det är nog vad jag beundrar mest hos människan - hennes otroliga förmåga att resa oss upp, borsta av kläderna och gå vidare. Visst att vi haltar oss fram ibland men vi tar oss fram och det är huvudsaken. I stunder som dessa, som vi är i nu, är det viktigt att tänka på just det här. Att vi har förmågan, kraften, att ta oss vidare. Tiden stannar inte bara för att allt känns oändligt evigt. Sekundvisaren fortsätter sin gång oavsett hur mycket vi trampar, stampar och förbannar oss över ödet. Tänk på det, det är vad jag vill säga alla som har det jobbigt just nu. Klockan slutar inte att slå bara för att det känns som om hjärtat gör det. Solen visar sitt jag precis likadant i morgon som den gjorde för tusen år sedan. Jag tror att minnen är det värdefullaste människan någonsin kommer att äga.

När man då står där på botten och skrapar sönder fotsulorna i gruset, vad gör man då?
Jo, vad jag tror är det bästa är att vrida på huvudet och se vad som finns där ovanför. Tänka ett steg längre och inte bara leva i det som är just då. För det är vad man minst av allt vill göra när allt känns hopplöst. Tänk framåt. Våga konfrontera sanningen och var inte rädd för att se den som den är. 

Våga! Våga fantisera om toppen även fast den känns obehagligt långt borta. Allt som rymms i tankarna kan få liv.


Kommentera gärna!
Eller vädra bara vad du känner när du läst. Respons är inspiration!


Lina Ahlin
 

Hur kan man känna sig så otroligt tom samtidigt som man fullkomligt är översvämmad av känslor? 

Man märker nu hur pass rädd man är om de som man verkligen bär nära sitt hjärta. Snälla, jag ber er, var rädda om er. Skulle aldrig klara om någonting hände er.

Det som inte får glömmas bort i stunder som de här är just det att solen alltid stiger igen. Hur mörkt allt känns så går solen alltid ner för att sedan visa sitt ståtliga jag redan nästa dag igen. Och även det mest stormiga hav finner till slut sin ro, sin stillsamma ro. Det gäller bara att låta det ta sin tid. Flyt med den våg som utgör sina minuter, timmar och dagar och sakta men säkert faller bitarna på sina platser igen.


Solen stiger alltid igen, alltid.
Snälla, glöm aldrig det.